För de som inte klarar sig utan golf under vintern är det naturligaste kanske att åka till Spanien eller Portugal. Lite mer otippat är Dublin som resmål i januari – men det är ett fantastiskt bra mål för en lite svalare vintergolfresa, särskilt när man får spela tre underbara linkspärlor.
[English text courtesy of Google Translate (with some quick and dirty edits) at the bottom of the page]
Det börjar som vanligt med en idé, med en längtan att göra nåt annat en stund efter allt svullande i julmat och diverse släktingar som man umgåtts med i flera veckor. Spanien, Portugal, kanske Dubai eller Florida är alla bra alternativ, men varför inte göra något annorlunda? Kanske lite skön linksgolf på den gröna ön? Sagt och gjort. Foto: Michael Broström, Jo Maes och County Louth Golf Club.
Anrika Royal Dublin När planet från Köpenhamn till Dublin landat strax efter 11:40 skyndade vi oss till bagagebandet där vi fick vänta en stund innan golfbagarna dök upp och vi kunde rulla mot resans första resmål, anrika Royal Dublin Golf Club med en krympande marginal till solnedgången 16:10.
Efter att ha snirklat oss fram till Bull Island och passerat ”the wooden bridge” småspringer vi upp på tee och ger oss ut på första rundan. Banan har tidigare sagts vara lite för platt och fått kritik för att den inte är lika intressant som många andra av de finaste linksbanorna. Med små medel har dock Hawtree Design gjort banan både bättre och mer intressant och det är hur kul som helst att få spela lite riktigt linksgolf där ”the ground game” ofta är ett bättre alternativ än ett högt slag.
Trots att vi stressat lite börjar det bli ont om dagsljus och när vi går ikapp en mer än lovligt långsam fyrboll hoppar vi från 13 direkt till 16 och får då glädjen att spela ett av banans roligaste hål. I medvinden är det här par 4-hålet drivbart, men så klart sväljs bollen av en av de djupa greenbunkrarna. Tack och lov blir det ändå en birdie som håller matchen vid liv in på de sista hålen. Till slut avgörs det i dunklet när en av våra motspelare langar ut två bollar på rangen och den andre missbedömer sin chipp. Bara att tacka och ta emot för den delningen!
Efter rundan beundrar vi de många tavlorna och minnessakerna i det fina klubbhuset. När vi svalkat strupen i den välbesökta baren på andra våningen får vi också en förevisning av medlemsrummet där Christy O’Connor brukade hålla hov. Herr O’Connor var sin tids Tiger Woods, en superstjärna som kunde göra saker med bollen som ingen annan kunde. Han ville dock inte flyga och missade därför många chanser att vinna stora tävlingar – men blev trots det invald i Hall of Fame 2009.
Airbnb, Uber och Horse & Hound Det finns gott om boende att välja på i och omkring Dublin, men eftersom vi var två svenskar, en irländare och en belgare (det är inget Bellman-skämt – I promise) så valde vi ett trevligt Airbnb-boende i Artane, en bit norr om stan, med riktigt fräscha rum som alla hade egen toa och dusch. Det allra bästa var ändå läget – rakt över gatan från Horse & Hound, en skön pub för lokalbefolkningen där Guinnessen flödade!
Med uppstigning före tuppen och både en lång resa och en golfrunda i kroppen kändes det ganska lockande med ryggläge en stund, men då hade risken varit stor att det inte blivit någon middag alls. I stället blev det en Uber ned till Clontarf, lite fördrink i form av Guinness och en god rabarber-G&T på Connolly's – The Sheds, följt av en riktigt god middag på restaurang Prado runt hörnet.
Medelhavsgott Den lagom moderna inredningen, mycket serviceinriktade personalen och utsökta maten gjorde att det relativt höga priset ändå kändes okej. Menyn hade ett medelhavstema och efter lite tapas, Jamon de Bellota Cebo Reserva, blev det Gambas Pil Pil till förrätt följt av en oxfilé som var perfekt grillad över öppen eld.
Allt var mycket gott och ackompanjerades av ett trevligt Rioja-vin, men det allra bästa som serverades på Prado var ändå den krämiga chokladfondanten som avslutade måltiden. Till sist fick det också bli en liten sängfösare i form av en Guinness på Horse & Hound – har man en pub som granne så får man ju utnyttja det.
Fantastisk gästfrihet på ett fantastiskt ställe När vi anländer till The European Club möts vi av självaste Pat Ruddy. Den godmodige irländaren är före detta journalist och numera ikonförklarad bandesigner som bland annat jobbat med Irish Open-banan Ballyliffin och varsamt förbättrat många av Irlands fantastiska linkspärlor. 1986 tog han en helikoptertur och upptäckte det makalöst fina dynområdet i Brittas Bay, som på den tiden var en rejäl dagsutflykt längs småvägarna söderut från Dublin.
Efter sex års arbete öppnade så The European Club, en golfbana långt utöver det vanliga – inte bara för att den har 20 hål i stället för 18. Klubbhuset är förvisso inte så märkvärdigt, ”No one ever traveled to play a club house”, som Mr Ruddy själv säger. Desto mer imponerande är den nästan tropiska känslan med palmer och djungelliknande vegetation som man passerar på väg till första tee – eller porten till paradiset som en del säger. Det kostar förvisso en slant att spela här, men det får ändå sägas vara prisvärt med 120 euro vintergreenfee (en runda till inom sju dagar kostar 80 euro) på en bana som är i makalöst fint skick och rankas som en av världens bästa banor.
Innan vi går ut får vi också glädjen av att umgås en stund med Pat Ruddy i restaurangen, och lyssna på några av hans många historier med bland annat tips om hur man scorar bättre, ”just add one to the par of every hole – imagine how many birdies you’ll make” och en dikt som inleds med speltipset, ”piddle-piddle, down the middle”.
Infernaliskt svårt, men outsägligt vackert Trots emellanåt ganska bra spel och försök att ”piddle-piddle, down the middle” så blir scoren inget att hänga i julgranen. De jämna och snabba greenerna är svårlästa och det var infernaliskt svårt att hitta linjerna och rätt längd om man hamnade på fel sida. Det trots att unduleringarna överlag var väldigt små.
Än värre var de många gapande bunkrarna med slipersförsedda kanter som svalde ovarsamt slagna bollar. Den enda boll som stannade på kanten gick knappt att slå utan risk för att falla baklänges ned i bunkern och till slut kostade det ändå ett slag. Nöjet är trots det enormt och en stor del av det är att försöka fundera ut hur Pat Ruddy lyckats göra så många hål till visuella lurendrejerier. Det är genomgående bra hål med egen karaktär och på många ställen så vackert att man måste ta en paus och bara stå och stirra med halvöppen mun.
De två extrahålen 7a och 12a är två fina par 3-hål där det senare är ett av banans finaste med den upptornande sanddynen bakom greenen och Irländska sjön till vänster. Här finns dessutom en hästskoformad green (hål 13) med en bunker i mitten och en green som är 127 yards lång. 127 yards! Bara greenen alltså. Bäst är kanske att den föga imponerande dammen på 18 förvandlats till en vindlande "burn" som passar betydligt bättre på den här linkspärlan.
Efteråt räknar jag igenom ammunitionen och ser att jag ”bara” slagit bort ett halvdussin bollar. Det är betydligt bättre än mitt förra besök på 90-talet. På femtonde hålet kom då Pat Ruddy körande i sin vanliga personbil och frågade, ”Hur går det?” När jag svarade att det gick sådär och att jag precis hade slagit bort min sista boll, men att jag ändå älskade varenda sekund av upplevelsen så langade han ut en plastpåse med hittebollar och önskade lycka till resten av rundan.
That would be bacon, sir När vi parkerat bagarna fastnar vi i restaurangen och värmer oss med en god grönsakssoppa. Killen i restaurangen är en pratglad gentleman som varit medlem här nästan sedan starten och valde att hoppa av sitt välbetalda jobb när han tappade sugen. Pat Ruddy anställde honom på fläcken och han har varit kvar sen dess – liksom varenda greenkeeper på banan. Pat Ruddy anlitade lokala förmågor för att hjälpa honom bygga banan och alla utom en, som tyvärr gått bort, är kvar än idag.
Bland de många historier vi får lyssna till är en av de bättre om den amerikan som föga imponerad av det enkla klubbhuset frågade vad som fanns att äta. Bacon-mackan på menyn tycktes tilltala honom och han frågade vad de hade i den. ”That would be bacon, sir”, blev svaret. På en vägg finns också Tigers scorekort från den gång han var här 2002. 67 slag, fyra under par, står sig än idag som banrekord från championship tee – och det inkluderar inte den birdien han gjorde på ett av extrahålen.
Den nya motorvägen gör att The European Club numera är ganska lättillgänglig och eftersom vi hade gott om tid beslutades det att vi skulle besöka en annan irländsk pärla: Temple Bar! Det här är Dublins turistkvarter och en lördagkväll finns här en uppsjö av människor som passar på att njuta av live-musik på någon av alla pubar eller något gott att äta på de många restaurangerna.
Hål i väggen och pubrunda Efter en snabb och smidig resa med DART, Dublins pendeltåg, och en kort promenad från Tara Street Station hamnade vi på en mycket liten indisk restaurang. I princip ett hål i väggen, med plats för kanske ett tjugotal sittande gäster. Den glada och pigga indiska tjejen som serverade gjorde det med bravur, förklarade vad de olika rätterna var för något och tipsade om olika kombinationer där de starkaste rätterna balanserades med mildare och vilka tillbehör som passade till.
Efteråt gick vi, glada och mätta, runt och tittade på spektaklet samt turistade på riktigt. Prutningsförsöket på en fin julgranskula med Guinness-tema gick dock uselt eftersom tjejen i kassan menade att det visst borde vara lite rea så här första helgen i januari, men att hon bara jobbade där och inte kunde slå av på priset. Desto bättre gick det på den efterföljande pubrundan där den ena Guinnessen efter den andra rann ned och man fick en pint gratis om man köpte den första till priset för två.
Som brukligt numera – är man stamgäst så är man – får det bli en nattfösare på Horse & Hound. Den dubbla G&T som ackompanjerade Guinnessen var så här i efterhand ingen lysande idé, men vad fasen: man lever bara en gång.
Vinden friskar i Resans sista runda spelades på County Louth Golf Clubs Baltray Links, och efter två dagar i riktigt fint väder med ganska svaga vindar hade det blåst upp rejält och det var rejält utmanande trots att det här är en betydligt mer öppen och förlåtande bana från tee. Bakom layouten står flera designers sedan grundandet 1892, men störst inflytande har min favoritdesigner Tom Simpson haft – och det märks på de många fantastiska golfhålen!
Till skillnad från många traditionella linksbanor går inte hålen ut och tillbaka utan i stället runt i två loopar så att man hela tiden måste fundera på vindriktningen. Korthålen här är väldigt vackra, men ack så giftiga. Tyvärr fick vi inte spela till banans kanske finaste greenområde på hål 17, designat av danske Philip Spogárd. Å andra sidan är inte det ursprungliga hålet mycket att klaga på heller.
Banan är en visuell njutning trots att det är relativt små höjdskillnader och Irländska sjön mestadels döljs av dynerna längs med vattnet. Det gula och vajande strandgräset i ruffen utgör en fin kontrast till gröna fairways och greener. De vackert torvade bunkrarna har enligt medlemmarna gjorts lite mindre straffande de senaste åren, men hamnar man i en fairwaybunker fanns ändå inga tankar på att göra annat än att försöka ta sig ur den.
I den hårda vinden blir det också väldigt intressanta klubbval – en pressad järnsexa kan gå 140 meter medan en drive som man slår upp lite kan flyga hur långt som helst och sen rulla vidare en bra bit på fairway. När man väl tagit sig upp på green börjar dock problemen på allvar. Så här snabba greener den femte januari ger en alldeles för defensiv puttrörelse och först på sista greenen slinker en putt i – förvisso bara för par, men i alla fall för seger i köpenhamnaren. Alltid något.
Trötta, men glada, trampar vi sedan in i klubbhuset och får höra att köket bara tar beställningar fem minuter till. En snabb blick på menyn gör dock att ingen betänketid behövs – Chicken Kiev är det inte ofta man erbjuds och det är oändligt gott med panerad och friterad kyckling serverad med ett krämigt potatismos och nästan (men bara nästan) onödigt mycket vitlökssmör. Gott!
Passa på att njuta av linksgolf vintertid! När det så är dags att summera en fantastisk långhelg finns bara en sak att säga: Passa på att njuta av linksgolf även off-season. Det är gott om plats på banorna, priserna är rimliga och med uppåt 6–8–10 plusgrader är det inga problem att spela även i januari om man bara håller sig varm med en vindjacka och en mössa.
English text courtesy of Google Translate