Callaways Mavrik och Mavrik Pro är klockrena järnklubbor som med sin högteknologiska design ser bra ut, har en härlig känsla och levererar det ena fantastiskt bra golfslaget efter det andra. Och det till ett riktigt vrakpris. Relativt sett alltså.
De två Callaway-modellerna Mavrik och Mavrik Pro har båda utvecklats med hjälp av Callaways superdator och artificiell intelligens. Alla huvuden är individuellt utformade för att prestera optimalt. Det gör de också och det är ingen vågad gissning att det här kommer att vara storsäljare som fortsätter att bättre på Callaways redan goda resultat.
Superdatorns bidrag är den Flash Face Technology som Callaway först hade i sin Epic Flash-driver och som nu finns i såväl årets Mavrik-drivers som Mavrik-järnen. Det betyder att du får bra resultat nästan oavsett var på träffytan du har kontakt med bollen. Det är också en helt individuellt utformad träffyta för varje huvud.
Enligt Callaways pressmaterial betyder den individuella utformningen också att de olika järnen kan ha olika funktioner. De långa järnen har träffytor avsedda att ge hög utgångsvinkel och hög bollhastighet medan mellanjärnens träffytor ska ge bollhastighet och konsekvent spinn. De korta järnens träffytor är optimerade för spinn och precision så att du ska kunna jaga flaggor.
Här finns naturligtvis de starka loft som det talas så mycket om – och som i sig ger massor av längd, men också sinnrik teknik med en volframvikt även den är individuellt placerad för hög utgångsvinkel och optimala resultat. Mikrosfärer av uretan omger volframvikten och absorberar vibrationer, vilket tillsammans med de likaledes vibrationsabsorberande Elevate-stålskaften i Pro-modellen ger en så skön känsla i händerna att jag faktiskt dubbelkollade att de här klubborna är gjutna och inte smidda som de Apex-järn jag blev så förtjust i förra året.
Mavrik Den lite större modellen av de två har inte bara större profil, bredare topplinje och mer offset. Den utnyttjar också allt det där för att vara löjligt förlåtande och levererar längd utan någon direkt ansträngning. De är inte för stora utan passar definitivt för spelare med låga medelhandicap som kan tänka sig att ha en järnklubba med offset.
Jag provade dessa med grafitskaft och det var faktiskt riktigt trevliga klubbor. Lätta att ladda och bra höjd även på de träffar som jag var mindre nöjd med. Järnfyran är som en driving iron och bollen tycks aldrig vilja stanna. Den approach wedge jag testade var dock en aning för stor och klumpig för mina ögon, men så är jag också lite gnällig och har faktiskt en vanlig wedge med 48-grader som AW i min egen bag.
De här rejält strongloftade järnen går alla mycket långt, men det handlar inte bara om loftet. De går lätt en klubba längre än mina egna järnklubbor, men det är samma spinn och höjd, vilket gör att bollen ändå stannar på green. Skillnaden på en träff i sweetspot och mina vanligare träffar var inte heller så enormt stor. Det är helt enkelt mer lättspelade klubbor!
Mavrik Pro Det här är en distansklubba för bättre spelare, i samma kategori som Callaways Apex-modell, men eftersom de är gjutna i stället för smidda är det stor skillnad i pris. Och med tanke på hur skön bollträffen är och hur de levererar på banan är det inget snack om att de pengarna gör mer nytta någon annanstans.
Trots att klubborna heter Mavrik Pro så är det kanske ändå inget som kommer att tilltala elitspelarna som vill ha vassa blad och göra allt jobb själv. Tvärtom passar de utmärkt för oss som har låga handicap, men gärna vill ha hjälp med såväl längd som riktning. De har betydligt mindre offset och härligt kompakta huvuden med lite tunnare topplinje och passar verkligen ögat.
Det är de här klubborna jag lagt mest tid på under mitt test och det är inte bara för att de redan från första bollen levererade en makalöst skön känsla. De första tio bollarna jag slog mot en av Golfarenans konstgräsgreener var alla på den green jag siktade på eller en aning kort. De lite sämre slagen togs mer av vinden, men på banan hade jag kunnat putta alla de tio bollarna.
Jag slog inte de här järnen sådär vansinnigt långt som de vanliga Mavrik, men spridningen i längd var betydligt mindre. I en frisk och kall motvind landade hade jag i snitt 141 meter carry med järnsjuan där den kortaste var 134 meter och den längsta 147. De siffrorna talar sitt tydliga språk och betyder att jag med rätt klubbval kommer att träffa green fler gånger än med Mavrik-järnen där en del slag var häpnadsväckande långa.
Omdöme Det är inget snack om saken. Callaways R&D-team har levererat en verklig teknisk utveckling, något som annars inte är så lätt när det gäller järnklubbor. Superdatorns Flash Face och volframvikten i mikrosfärerna av uretan gör precis det som utlovas och priset är rimligt eftersom de bygger på den lite billigare gjutningstekniken. 7999 kronor för sex klubbor är ett mycket rimligt pris för de här klubborna. En extra tusenlapp tillkommer om du vill ha grafitskaft, men jag skulle inte beställa såna innan jag provat det gudomligt sköna Elevate-skaftet.
Det enda jag kan anmärka på är att de kanske kommer att slitas relativt snabbt – redan efter några hinkar (okej, ganska många hinkar för det är så skönt att slå med dem) och några rundor på banan (ja, ja – många rundor också) är det ett rejält märke i träffytan där jag träffat de flesta bollarna. Visst, det ser proffsigt ut, men man funderar på hur kromet ska hålla på lång sikt.
Jag kan dock utan vidare rekommendera både Mavrik och Mavrik Pro till alla som ska titta på nya järnklubbor. Åk på en demodag och testa dem – om du vill ha mer hjälp och inte har något emot offset så köp vanliga Mavrik. Om du vill ha en snyggare klubba med en aning mindre hjälp, men urskön känsla och konsekventa resultat så köp Mavrik Pro. Jag som ändå har garaget fullt med klubbor gjorde faktiskt det. Köpte ett set till min egen bag. Så bra är de!